När vi två blir ett

I måndags passade Roy och jag på att äta en lite mer genomtänkt och romantisk middag än vi brukar på vardagar. Jag ska ju från och med tisdag och ca ett halvår framåt inte äta riktigt som jag brukar så romantiska middagar blir det svårt att få till på ett tag. :) Jag föreslog fisksoppa, det var en kollega som åt fisksoppa till lunch i måndags och det såg väldans gott ut. Sagt och gjort, Roy och jag handlade lite innan vi åkte hem. Roy var lite hemlighetsfull och fixade och trixade med lite ingredienser jag insåg inte ingick i soppan... :) När vi kom hem påbörjade Roy vad som visade sig bli förrätt och efterrätt och jag började baka "Lembasbröd" till soppan. Vi pysslade och donade ett par timmar innan vi fixade till oss själva och satte oss till bords. Roy hade gjort en väldans god mousse med kallrökt lax, svart rom och räkor till förrätt. Jag gjorde fisksoppan, fast även om jag gick efter receptet blev det mer av en gryta. Det var paprika, lök, krossade tomater, chilli kross, turkisk yogurt, saffran, lax, kolja och räkor i. Den blev faktiskt väldigt god, även som gryta :) Lembasbrödet passade bra till. Till dessa rätter drack vi lite vitt vin. Som efterrätt överraskade Roy med en väldigt god chokladmousse gjord på mintchoklad serverad med hallon. MUMS! Tro det eller ej, allt var faktiskt tillagat helt enligt LCHF, till och med brödet. :) Till efterrätten drack vi lite Tequila Rose. Jag vet att vinet och likören inte riktigt är enligt LCHF fast å andra sidan har jag hela tiden sagt att jag äter "LCHF inspirerat". (hihihi) Maten serverades i ljuset av vår fina ljuskrona i smide. Det var en mysig och avslappnande kväll. Tack min kära Roy för en underbar middag!

Kramisar

Kicki

Har haft en "konflikt" (eller vad man ska kalla det) senaste tiden och det har inte varit kul. Man måste välja sina fajter... Jag vet, en klyscha som många använder men inte särskilt många följer... Ibland ska man kanske stanna upp och se över vad som är viktigast här i livet och tänka med hjärtat snarare än hjärnan...  De senaste veckorna har jag tänkt med hjärnan snarare än hjärtat. Har funderat mycket senaste dagarna och i helgen stannade jag upp och insåg att det var fel... Följer jag hjärtat är det inte värt fajten. Följer jag hjärnan hade jag kunnat gå till världs ände för min rätt... I lördags bestämde jag mig för att följa hjärtats röst istället. Jag tror att "konflikten" kommer lösa sig så småningom ändå... Beslutet gjorde att jag blev lite lättare i sinnet... Det känns skönt faktiskt :)

Kramisar

Kicki

Ja i tisdags var vi då på filmpremiär i den stora staden. Vaddå för film undrar du kanske då... Jo så här ligger det till.

Sedan tonåren har jag emellanåt rökt lite på fester... Helt idiotiskt men vänta bara det kommer mera... När barnens pappa berättade för mig att han ville skiljas sökte jag tröst. Inte hos någon annan, inte i mat eller godis eller träning utan i, just det rökningen... Snacka om dum i huvudet men så var det. Det är definitivt inget jag är stolt över. Jag har svikit min pappa (förlåt papi...), mina barn (förlåt älsklingsbarnen) men framför allt mig själv. Men men tyvärr är det så att gjort är gjort och det är som tur är ett avslutat kapitel. Hur lyckades jag med det då? Jo, när jag 2009 åkte iväg på en behandlingsresa för min psoriasis tänkte jag att det var ett ypperligt tillfälle att sluta. Ingen jag kände och ingen visste om det. Perfa tänkte jag... Men det var först när min älskade Roy på allvar kom in i bilden som det verkligen blev av. Han ville inte ha en rökare i sitt liv och han hade kommit att betyda så pass mycket för mig att han var viktigare än cigaretterna och sen har jag varit helt rökfri.

Det har varit hur enkelt som helst faktiskt. Jag har kanske två gånger under de senaste två åren känt att det skulle sitta bra med lite nikotin. Men då har jag tagit till Roys knep. vänta fem minuter och se om suget fortfarande finns kvar. Om det gör det så kan man vänta fem minuter till, det gick ju faktiskt de första fem :) till slut är faktiskt suget över. Det låter fantastiskt enkelt, eller hur? Och det är det. Kanske för att jag inte varit "heltidsrökare" så länge, eller så var motivationen hög och moroten (Roy) så viktig att jag kunde låta bli. Dessutom stinker det vansinnigt illa om alla rökare - de luktar som gamla ingrodda askkoppar som inte blivit tömda på ett bra tag. ISCH!!!

Pappa gjorde något liknande innan Lina föddes. Han sa att hans barnbarn aldrig skulle få se honom röka och det har han hållt. Visserligen med hjälp av snus, men ändå. Och jag tycker det är strongt och jag är stolt över min älskade papi. Jag är också väldigt stolt över att jag slutat och att jag faktiskt kan hålla mig...

En tid efter den där resan till Valle Marina ringde en person från psoriasisförbundet och undrade om jag kunde tänka mig att vara med i en film om livsstilsförändringar, "Må bra med psoriasis". Hon hade hört att jag slutat röka när jag var där nere och trodde jag kunde vara en bra kandidat till medverkan i filmen . "Jag i en film???, NÄ" Efter ett par rätt långa samtal, och övertalning från Roy, så kom vi i alla fall överens om att jag skulle bli filmad och om jag sen inte ville så kunde jag avbryta allt. Sagt och gjort ett filmteam (två personer) kom med massa utrustning och gav instruktioner om vad som skulle göras och inte. Fast under själva intervjuerna visste jag inte vilka frågor som skulle komma och jag svarade så gott jag kunde rakt från hjärtat. Det var fantastiskt kul faktiskt :) Detta ingår nu i en film med tre andra personer som på andra sätt har ändrat sina liv för att må bra med psoriasis och det var "Le Grande premiär" i tisdags med journalister (bara tre men ändå) och en publik på drygt 100 personer. Det började med lite samtal med journalisterna sen var det filmvisning för de som anmält sitt intresse att se filmen och efter det skulle jag och en person till som deltagit i filmen upp på scen och svara på frågor. Jag på en scen och dessutom prata i mikrofon - Jisses!

Det var en absurd känsla hela tiden... Framför allt när man fick se sig själv i jätteformat och allt det man inte tycker om om sig själv verkligen blir ENORMT! Men samtidigt kunde jag känna lite stolthet. Att jag, med mina fel och brister, kanske kan vara en inspirationskälla till någon annan. Det gick fantastiskt bra även att prata i mikrofon (hehehehe) Jag tror Roy var mer nervös än jag. (hihihi)

Roy var med mig upp till huvudstaden. Vi bodde en natt på hotell och hade dessutom i går en heldag i Stockholm med besök på Vin-och Sprithistoriska museet och en vansinnig massa promenerande (faktiskt även dagen innan). Vi var hemma vid halv tolv i natt så man är lite seg idag :) Men mysigt var det och kul hade vi - tycker åtminstone jag :) Ska bli kul och se om det blir något efterspel på filmerna :)

Kramisar

Kicki

I dag var det mer än lovligt halt på infarten. Hoppas att det smälter bort ännu mer och att det inte fryser på dessutom. Det har regnat eller duggat i tre dagar nu så en del snö har det allt försvunnit. Vi har elektriker hemma idag så Roy är där ser till att han gör sitt jobb ordentligt :) JAg skrev och frågade hur det gick och då fick jag svaret "Det ser mörkt ut nu men hoppas det blir ljusare till kvällen. Friskt kopplat hälften brunnet" Han är rätt vitsig min Roy :)

I morgon drar vi iväg till Stockholm. Vi har en hotellnatt och en heldag i Stockholm framför oss. Varför ska vi dit då? Jo, jag blev ju inspelad för lite mer än ett år sedan... Psoriasisförbundet hade fått reda på att jag slutat röka - även om det var en kort tid jag rökte så hade jag ju ändock slutat - och ville att jag skulle vara med i en film om psoriasis och livsstilsförändringar. Först ville jag absolut inte! Men efter ett tag så bestämde jag mig för att det kunde vara en kul erfarenhet. Det fanns egentligen två stora anledningar till att jag inte ville. Första anledningen var att jag inte ville att pappa skulle få reda på att jag rökt och därmed svikit honom. Fast när jag tänkte efter var det ju mest mig själv jag svikit. Andra anledningen var att jag absolut inte tycker om att se och höra mig själv, men jag behöver ju inte titta på filmen om jag känner att det är kymigt... Så blev det som det blev. Jag var med i filmen, blev fotad av proffsfotograf (har ännu inte sett bilderna) och ska vara med på den stora premiärvisningen av filmen. Lite press, lite publik och frågestunder... Jisses!!! Men det ska nog bli bra... Nervöst är det allt ändå...

Roy och jag ska i alla fall försöka mysa så gott det går. På tisdagskvällen ska vi gå till Akkurat och äta musslor. På onsdagen har vi en heldag där jag kan försöka visa lite av Stockholm för min kära. Jag har ju bott där och kan åtminstone lite om vad som kan vara kul att se. Kanske ska vi ta Vin och sprithistoriska museet? Jobbade 50 meter från det men kom aldrig dit... Märkligt...

Jag fick ett brev i fredags som talade om för mig att min diet startar den 25 januari. Det innebär också att jag kommer blogga om min viktresa. Vill du läsa den bloggen får du maila mig så lägger jag till dig i listan av betrodda :) Det kanske verkar löjligt att ha två bloggar, och omständigt också för den delen. Men jag resonerade som så att min diet inte har direkt med det nya familjelivet att göra så det fick bli något eget, även om Roy förmodligen kommer bli både indirekt och direkt påverkad av det... Skillnaden är också att jag kommer försöka blogga lite varje dag under den period jag går på diet samt ett tag efter. Det är egentligen en dagbok för mig själv som andra kanske kan ha nöje av att läsa också. Vi får se..

Återkommer med mer info om hur det var i Stockholm när vi åter är på hemmaplan. :)

Kramar

Kicki

Gott nytt år alla mina vänner! Jisses vad tiden går fort. Nu är både jul och nyår över och arbetsveckorna har återupptagits på det nya året. Skönt att det börjar med kortvecka... Jul har jag redan berättat om lite så jag får koncentrera mig på nyår istället :)

Vi hade vänner på besök och bjöd på lite lchfkost. En trerätters middag... Vi började med en kräftsoppa som Roy gjorde. Vansinnigt god! Sedan fortsatte vi med fylld fläskfilé med coctailtomater, hollandaisesås och sallad, jag gjorde lite pommes duchesse till dem i sällskapet som inte var lchfare... Sen avslutade vi middagen med kladdkaka, grädde och bär. Vid tolvslaget blev det snöbollskrig och raketer i ösregnet och efter det blev det lite ostbricka på nattkvisten.

Jag var oerhört tacksam att jag hade mina barn hemma. Jag längtar ihjäl mig efter dem emellanåt! Fast det är svårare att skiljas åt efter en vecka än efter ett par dagar.... Tyvärr blev det så att sådant vi planerat att göra med barnen under veckan inte gick att genomföra av en eller annan anledning. Mestadels berodde det på kylan... Inte kul att vara ute i minus 20, framför allt inte på isen... Men det blev nog bra till slut i alla fall. Vi umgicks ju och det var det viktigaste.

Kramar

Kicki