När vi två blir ett

Det är märkligt... Jag har väntat på dagen M (M för mammografi) länge. Men när den väl dök upp så hade jag sån ångest så hälften vore nog. Jag var skiträdd rent ut sagt att de skulle hitta något helt uppenbart där och då... Jag har för mycket att leva för. Jag har hittat rätt i livet och jag har två underbara barn jag vill följa in i vuxenlivet. Jag kommer förhoppningsvis få barnbarn och dem vill jag uppleva... Jag grät när jag gick hemifrån på morgonen.

Roy skulle köra Ida till Alingsås för ett sjukgymnastbesök så jag gjorde frukost till dem och sa till honom att äta i lugn och ro tillsammans med henne. Jag gick ner till tåget. Roy hade stått i fönstret och sett att jag tagit av mig glasögonen och torkat mig om ögonen. Han satte sig och drack upp sitt kaffe och bestämde sig för att söka upp mig på stationen och skjutsa mig till Lerum - där jag skulle göra mammografin - för att ge mig lite stöd. Han är världens bästa den mannen!!! Men jag hade redan hunnit komma på tåget och hade stigit av i Lerum när han ringde och undrade var jag var.... Jag vet att jag hade hans stöd även om han inte fanns hos mig där och då...

Väl utanför "bussen" som används som mammografiutrymme stod jag och hyperventilerade och försökte lugna ner mig lite. Det var fruktansvärt.... Men undersökningen gick bra och den var snabbt över - de kan inte ha sett något uppenbart eftersom svaret skulle komma inom ett par, tre veckor. Märkligt att man ser det som positivt att svaret dröjer...

Kramar!